liveteftertrettio

Jaha, då var det dags då. Och det känns inte ok någonstans.
Det känns som att det kanske är dags att ordna upp sitt liv nu. Så därför har jag satt upp ett antal mål som jag hade tänkt skall uppfyllas tills det är födelsedagsdags nästa gång.

• Bli klar med skolan. Det borde ju inte vara alltför svårt, ska bara ta tag i det där jäkla exjobbet.
• Skaffa ett jobb. Ett bra sådant.
• Skaffa en pojkvän.

Av de här saker så känns det ju helt klart som det sistnämnda kommer bli det svåraste. Jag har varit singel i snart fyra år, och det har verkligen inte varit något som har bekymrat mig. Tills nu. Jag har hela tiden tänkt att man träffat väl någon, och att man skall njuta av singellivet så mycket det bara går innan man är fast i relationsträsket igen. Men fyra år utan att man ens har träffat någon som ens är lite speciell? Det var ju inte direkt det jag förväntade mig.

I ett desperat försök så lade jag upp en pres på en dejtingsida för några dagar sen (30-årskris, javisst). Och efter att ha snokat runt där och snackat med en del så inser jag att det är nog inte riktigt my cup of tea. Så jag drog ned till Debban en sväng en kompis för att dricka födelsedagsöl. Väl där så började jag prata med en kille som jobbade som gymnasielärare och gjorde high five varannan minut. Jag vet inte vad som är värst, att han är gymnasielärare eller det konstanta high five-andet. Förmodligen var det kommentaren "Alltså, mina elever är ju tända på mig, det är rätt kul". Och ändå övervägde jag att träffa honom igen när han frågade. Läskigt...