liveteftertrettio

Låg och solade tidigare idag, lyssnade på Thåström och blev så galet nostalgisk. För några år sen fick jag ett mail från W som jag delade lägenhet med ett tag i Spanien. Han skrev Av någon anledning tänker jag alltid på dig när jag hör den här låten och bifogade det här youtubeklippet:







Det är nog den finaste "komplimang" jag har fått. Har lovat mig själv att bara lyssna på den 10 gånger i sträck. Sen får det räcka.

Det är konstigt det där med att det inte alltid är ömsesidigt. Jag hade ingen aning. Jag var bara den naiva och rätt oförstörda tjugoåringen, han sex år äldre än mig och jävligt tuff. Det föll mig aldrig in...

Världens komplimang iallafall.

Ni vet ibland när man har glömt saker hos någon för att ha en orsak för att höra av sig/ses igen. Jag har gjort det, fast tvärtom. Jag glömde två ringar som jag fick i studentpresent (Den ena är en silverring med en gris i guld på. Redan som 19-åring hade jag en klar bild över vilka smycken som matchar min personlighet) hos en kille som jag verkligen inte ville träffa igen. Inte på något sätt.

Jag och Monk skulle vidga våra vyer i Lund och begav oss till Blekingska där de hade indieklubb. På dansgolvet spanade Monk in en väldigt söt amerikan, och jag tänkte att jag skulle hjälpa till lite så jag började snacka med hans inte alls speciellt söta kompis, Shaaandrej. Han har nog ett av de märkligaste utseendena jag har varit med om, kan liksom inte sätta fingret på vad det är som gör det så konstigt. En mycket olycklig genetisk kombination. Han var iallafall helt ok trevlig så vi var ute och rökte, dansade och hängde i baren.

När de stängde vid tvåtiden så gick vi fyra hem till Monk för att efterfesta, en ganska lång promenad eftersom Blekingska ligger sjukt off. Har ett svagt minne av att Shaaandrej försökte hångla upp mig och att jag förtvivlat försökte komma i kapp Monk och Brian som gick några hundra meter framför. Hemma hos Monk drack vi mer sprit (Varför verkar det alltid som en bra ide klockan tre på natten?) och lyssnade musik, inga mp3:s raderade denna gången, tills jag tyckte att det att det var dags att gå hem så att Monk kunde få omkull den där Brian. Såhär i efterhand kan jag inte riktigt förstå varför jag inte tog bussen hem ifrån Bankgatan utan istället följde med Shaaandrej upp till Delphi. Hoppas att det berodde på att bussen slutat gå.

Dagen efter förstod jag precis hur Monk kände sig när hon vaknade och trodde att David var jag. Första tanken när jag vaknade i ett vitt korridorsrum med en av de överjävligaste baksmällorna någonsin var "Fan va skönt, jag är hemma hos Monk". Sen vände jag på huvud och kunde konstatera att det var jag inte alls. Samlade lite kvickt ihop min saker, sa att jag var tvungen att gå och satte mig på 171:an. Väl hemma inser jag att mina ringar är kvar i Lund. Hade det var något billigare skräp hade jag struntat i det, men insåg att även om det kommer bli obehagligt så var jag tvungen att få tillbaka ringarna. Skickade Monk att hämta dem.

Ibland går jag in på hans facebook och kollar på foton av honom, det är lite som en trafikolycka. Man kan helt enkelt inte låta bli att titta. Mycket märkligt utseende. Intressant detalj är att han alltid har väldigt snygga flickvänner. Fantastisk personlighet?

I förrgår blev det sushi och sen öl på Debaser med Monk. Jag lyckades se helfel på klockan så det slutade med att vi gick hem vid halv tolv, en timme tidigare än vad som var tänkt. Det blev iallafall ingen efterfest den här gång. Monk brukar annars alltid vara den som ropar efterfest när de stänger, och det brukar alltid sluta mindre bra.

För några år sedan var jag och Monk på Wermlands en onsdagkväll (det var på den tiden det var mycket folk på Wermlands) och där stötte vi på några killar som jag pluggade med. Vid stängningsdags tyckte Monk av någon oförklarlig anledning att efterfest med en av dem, David, var en bra ide. Väl hemma hos Monk så är det första hon gör att ta sig linserna och ta på mysbyxor för att sedan parkera sig i soffan. Jag och datageniet David försöker sätta på lite musik och David raderar alla Monks låter, som tur är sover hon och märker ingenting. Efter en runda i köket så känner jag att tröttheten börjar komma smygande (även David började komma smygande, jobbig situation!) så jag lägger mig på Monks säng för att sova lite tills bussarna börjar gå igen på morgonen. David lägger sig såklart jämte och försöker hjälpa mig att somna genom lite boob-massage, inte ok! Så efter åtminstone tio tillsägelse och lite hot så slutar han, och vi somnar.

Jag vaknade vid femtiden och smög därifrån utan att väcka vare sig Monk eller David. Det som händer därefter är följande: (Linslös) Monk vaknar strax efter att jag har gått och ser att det ligger någon på sängen och tänker "Ahh, vad skönt, Sara är kvar" och går därefter in till toaletten. Vid ytterdörren ser hon ett bruna skor i storlek 44. Och eftersom jag såklart inte har bruna skor så går det upp för att det förmodligen är någon annan som ligger där. Så, på bussen hem får jag det här sms:et Det ligger en okänd människa på min säng. Vem är det? Kan jag kasta hans jacka på honom så att han vaknar och går? Innan jag hinner svara kastar Monk jackan på en väldigt förvirrad David som får gå hem till Kämnärs. Jag saknar efterfest hos Monk lite...

Jag hittade följande msn-konversation mellan mig och Petra:

				sara				Meen nä, han är lite för snygg, och har lite för bra musiksmak....
				sara				Jag får leta upp en nörd från lth istället :)
				petra				Haha
				petra				Tror jag inte på :)
				sara				Joo, se på M...han dissade mig....jag är alltid mittemellan....inte tillräckligt mainstream för mainstreamkillarna, inte tillräckligt rockig för rockarna osv....däremot verkar jag vara en nördmagnet av rang
				sara				:S
				petra				Det där lät precis som jag!
				petra				Jag får alltid nördarna
				petra				Passar inte in i någon speciell mall
				sara				Jaa, man ser för snäll ut....så alla nördar tycker att man är drömkvinnan :S
				sara				Och sen går man hem med nån i loafers...story of my life

Jag är en nördmagnet av rang. Av någon anledning tycks jag bara attrahera män med loafers, byxor ända upp till armhålorna och sådana där fruktansvärda golfrutiga tröjor. Och jag försöker verkligen att ge dem en chans, men det slutar alltid med att jag blir irriterad på deras mjäkighet och sedan får jag dåligt samvete för att jag inte är snäll mot dem.

I somras träffade jag en kille på dansgolvet på Debaser. Han hade en tight svart t-shirt, tighta jeans och en skinnjacka på sig samt hade lite halvlångt brunt hår. Vi bestämde att vi skulle ses dagen efter och när han ringer på min dörr så ser det ut som en helt annan kille. Han hade en röd och svart golfrutig tröja, loafers och ekonomrock på sig. Förmodligen tänkte han lite fel när han klädde på sig och trodde att jag skulle tycka att det var "välklätt". Just det ja, han hade med sig en stor blombukett också (och jag vet aldrig hur jag ska hantera sådant, det känns lite overkill).

Han var väldigt snäll och trevlig, vi kommer från samma stad och det var helt enkelt lätt att prata med honom. Han var en sån där kille som ville hålla handen offentligt, pratade om att ta med sitt Wii till mig... Och jag ville inte döma honom bara för att han har loafers (De bra killarna är ju oftast de lite mer nördiga). Så vi träffades några gånger till och jag försökte verkligen. Det blev inte bättre av att han har den sämsta hållningen jag har sett. Någonsin. Och det får mig att känna mig att känna mig som en ännu sämre människa för han berättade att när han var riktigt liten så råkade han ut för en bilolycka där en massa människor, bl a hans mamma, dog. Och tänk om han skadade ryggen då och så tycker jag att han borde sträcka på sig? Efter fyra dejter gick det inte mer. Till mitt försvar kan jag säga att jag tycker att det är falsk marknadsföring och att det inte bara är jag som är en hemsk människa här. Faktiskt.

I fredags var han på KB, den där hållningen gick inte att ta miste på. Jag hälsade inte utan såg honom bara på avstånd. Han hade en tjej med sig och det kändes bra att det finns folk som inte är lika ytliga som mig. För det var verkligen en jättefin kille.

Tycker att det är lite märkligt det där med män och ketchupeffekt. Först så händer absolut ingenting, och sen sms:ar/msn:ar man med 4-5 st samtidigt och har nästan lite dåligt samvete för det under några dagar. Sen på en dag försvinner alla och man sitter där med totalt stiltje igen. Rätt åt mig kanske?

Efter fettobildsincidenten så frågade Bens kompis på msn dagen efter om jag var mer avslappnad nu. WTF liksom? Tror fan att man är spänd om ens tedejt börjar snoka reda på tjockisbilder på datorn. Tio minuter jävligt stel konversation följde och sedan dess har vi inte hörts. Lika bra men det stör mig som fan att det är han som dissar mig.

Jag skulle ha träffat en kille från dejtingsidan på onsdag, jag är inte överdrivet intresserad (Han dricker inte öl för att det är för beskt. Vi kan omöjligt komma bra överens) men jag tänkte att visst, vi kan ju ses. Men igår så visade det sig att han snackar med en av mina bästa kompisar på dejtingsidan och att de precis har addat varandra på msn. Och det är väl inget direkt fel i det, men om jag hade liten lust att träffa honom innan så är den obefintlig nu. Och eftersom jag ändå håller på och gör mig av med nätdejter så har jag bestämt mig för att ditcha den tredje också.

Och snyggingen från KB tar i genomsnitt fem timmar på sig att svara på sms. Och då är man antingen inte intresserad eller så spelar man något leka-svårfångad-spel. Och sånt orkar jag inte med. Jag menar inte att man måste svara på sms med en gång (jag gör det rätt sällan själv), men om jag har mobilen till hands och svarar med en gång så har han ju med största sannolikhet mobilen tillgänglig då han får mitt sms. Så nu har jag svarat kort och utan gulligheter a la puss på de senaste av hans sms. Hehe, lika bra att det inte blev något med det förmodligen eftersom det hade kunnat bli lite pinsamt att förklara att ljög när jag sa ja då han frågade om jag var "typ 27 år".

Så på någon dag är alla borta och jag börjar känna mig lätt hatisk mot manssläktet. Jag avskyr att bli dissad. Att jag försöker avfetta mig till semestern om en vecka och är konstant hungrig bidrar förmodligen också rätt mycket till min något aggressiva sinnestämning.