liveteftertrettio

Den här helgen är den första på väldigt länge som jag har varit ute till fyra två dagar i rad, och jävlar i min lilla låda vad det märktes igår. Man är inte tjugo längre, snarare på väg mot medelåldern med stormsteg. I fredags var jag och Petra och såg de The Slide (Som var förvånansvärt bra!) och sedan vidare till KB. Och jag hittade en, i mitt tycke, sjukt snygg kille som sen följde mig till bussen. Fast nu börjar jag bli osäker och funderar på om den där snyggheten bara berodde på att jag hade mina beer goggles på. Lördagskvällen började på Debban och fortsatte på KB, så nu kan jag ta det lugnt i någon vecka känns det som...

Igår när jag satt och segade mig framför datorn och funderade på om det verkligen var nödvändigt att plugga kemi på en söndagkväll så frågade Bens kompis om han kunde komma över och dricka te. Jag sa att det var ok om vi spelade sällskapsspel också. Så vid åtta dök han upp och bland det första han gör är att sätta sig vid min dator och kolla på mina foton medans jag fixar te. Och det är INTE ok. Och det är absolut inte ok att han ser foton på mig i bikini tagna i september när man har haft ett alldeles för långt träningsuppehåll till förmån för öldrickande. När han hade snokat klart så spelade vi När då då (Dags att lämna tillbaka det där spelet till Katarina nu kanske...) och drack te. Och eftersom han redan har sett fettobilderna på mig och blivit avskräckt så gick det hela rätt bra (trots att jag hade supit bort allt intellekt under helgen och kanske inte direkt var Malmös mest spännande igår), väldigt vänskapligt. Trots att jag inte kommer så röken av honom igen så blev det ändå en mysig söndagskväll, helt klart bättre än att sitta i soffan och sunka framför msn och kattforum. Och jag är rätt stolt över mig själv som vågade.


Så, för att summera så blev det två riktigt roliga utekvällar och den första nätdejten är avklarad. Nu har jag två kvar denna veckan, det ska nog gå bra!

Ben, ja..."Barnet" är Monks och Thereses benämning på Ben. Jag fattade ju att han var yngre än mig men jag trodde ju fan inte att han skulle vara 19. Jag tror inte att han visste hur gammal jag var men nu har han antagligen fått reda på det och det känns lite jobbigt. Det var av någon anledning ok så länge han inte visste, men just nu känner jag mig som en ful tant a la Kåta Gun och det är en inte helt angenäm känsla. Dessutom har jag upptäckt att det är inte alls lika kul att ha på sig leopardmönstrade kläder längre. :( Det var ok när man kunde säga att man var 20+, men nu känns det mest bara skabbigt...So far bara nackdelar med att ha fyllt trettio alltså.

Igår efter att ha kommit hem från torsdagsöl på Siesta så gick jag in på forumet och tittade runt lite. Det var en tjej där som beskrev en dag med sin relativt nyfödda bebis och i slutet hade hon sammanfattat dagen som:

Antal amningstillfällen: 17 (á ca 5 minuter)
Antal bajsblöjor: 5
Antal sömntimmar: ca 13,5

Jag är lite chockad, jag trodde att man bytte blöja en sådär 3-4 gånger och att den åt ungefär lika många gånger. Jag berättade för Monk och så kom vi in på uppfostran, adoption och föräldraledighet:

				Monk				Nej jag tror att pappan får va pappaledig de 3 första åren, sen kan jag vara ledig ett år och lära dem grundläggande algebra och aritmetik och läsa och skriva svenska och engelska såklart sen kan de börja skolan
				Monk				vad tror du om det?
				Monk				hur länge har de blöja förresten?
				sara				Tror jag blir fint :D
				Monk				:D
				sara				jag kan tänka mig att vara hemma de första tre månaderna

				Monk				förresten gör de ju inget
				Monk				i ett helt år gör de inget alls
				Monk				hur kul är det?
				Monk				Ammar man 17 ggr per dygn?
				sara				inte kul alls. men jag tror att man kanske behöver återhämta sig lite...borde ju vara en jävla påfrestning på kroppen
				Monk				jag trodde det var 3
				sara				jaa, jag trodde det var ca 4-5 ggr per dygn
				sara				jag vet inget om barn :S
				Monk				glupsk jävla unge
				Monk				nej hur ska man kunna veta det
				Monk				sånt vet man väl inte förrän man går sådana där mammakurser eller vad det heter

				Monk				fan vad äckliga barn är: Man brukar märka på barnet när det börjar intressera sig för bajset i blöjan och då kan det vara dags att skaffa en potta.
				Monk				Potträningen pågår ofta successivt till när barnet är fyra till fem år.
				Monk				WHAT???????
				Monk				Jag trodde de var 2 år
				Monk				jag lärde mig läsa när jag var 4, kunde jag inte gå på toa själv då eller????
				Monk				men usch, vilket obehagligt samtalsämne
				Monk				begåvade små varelser: "Barnet uppfattar också bajset som en del av sin kropp och det kan vara lite läskigt att skiljas från det."
				Monk				Det måste väl ändå va samhällsvetarbarn eller?
				sara				Herregud

Så adoptera en femåring it is. Då borde man ju kunna bedöma deras intelligens lite, blir för mycket av ett lotteri annars. Man vill ju inte ha ett dumt barn. Hehe, synd om Monk bara som måste klämma ur sig några ungar för att inte hennes släkt ska dö ut.

Haha, jag har gått omkring och småsfnissat för mig själv sen igår eftermiddag. Den där nätdejtingsidan är livsfarlig.

I februari så fick jag och Petra för oss att dra till Volym och vara lite nostalgiska, lite så som det var för några år sen. Så Katarina hakar på och vi beger oss till Helsingkrona. Väl där så börjar vi snacka med några killar och jag drar iväg till dansgolvet med en av dem och jag tror att Petra och Katarina snackar vidare med de andra. När det stänger vid två så följer jag och Petra med killen jag har dansat med, Ben heter han förresten, och hans kompis upp på efterfest på nån korridor.

jag lyckas sen förstöra partystämningen lite genom att sätta på In Flames (Det stod en massa folk och dansade till Lady GaGa innan dess), så jag tyckte det var bäst att avlägsna sig lite varvid jag och Ben går ut på balkongen där vi blev kvar tills det var dags att ta sista bussen hem (Märkligt det där med hur fort tiden går när man är packad). När vi går in i köket på vägen ut så möter vi hans kompis som berättar att Petra har lurat honom. Tydligen så är Petra 30 år och har en tvåårig son som heter Hampus. Så fint, Petra är lite idol.

Iallafall, jag har mailat lite med en kille på den där där nätdejtingsidan den senaste veckan och får någon dag sen addade vi varandra på msn. Igår när jag letade ursäkter att inte plugga så fick jag för mig att leta upp honom på facebook. Och efter lite detektivarbete så går det upp för mig att han är killen som Petra lurade. Hade inte tänkt att säga något men i igår kväll kunde jag inte låta bli. Klistrar in bitar av konversationen:

				sara				jag har en kompis som finns på happy pancake
				sara				vi brukar festa ihop
				sara				du kan ju kolla in hennes profil :)
				D.				hmmm
				sara				träffat henne?
				D.				jag kollar in ena bilden på henne här, men kan inte påstå att jag känner igen henne. Samma årskull som jag men nej, kan inte komma på. Hurså?
				sara				Hon heter Petra
				sara				har för mig att hon har lurat dig att hon är 30 år och har en son somm heter Hampus
				sara				nån gång på Helsingkrona i februari kanske?
				D.				HAHAHAHAAA!!!!!
				sara				:D
				D.				Amen lägg ägg o skit ner dig!!! Det är fan inte sant
				sara				Hahaha :D

				sara				Nåja, jag får väl gå och lägga mig nu
				sara				Hälsa Ben ;)
				D.				Ben?
				sara				du vet, Ben
				D.				jaha, min polare?
				sara				precis
				D.				hmm
				sara				var ju jag som var med Petra på Helsingkrona ;)
				D.				var d nu så att petras polare hooka upp med den här andra tjejen?
				D.				eller med ben menar jag
				D.				amen wtf
				D.				lägg av ännu mer

D.

Vilken situation vi hamnat i nu, du har hookat upp med min polare lite seriösare än vad jag gjorde med din och nu sitter vi här och pratar med varandra. Ska vi göra ett sex & city avsnitt på det här eller?

Och det var det.

Raderat fylletrams...Men det är ju en trevlig liten låt.

Jakt.

Jag började skriva ett utkast där jag beskrev den senaste dejten, eller de två senaste dejterna för att vara korrekt. Men det är fortfarande så pinsamt så jag avvaktar lite med att publicera det. Istället tänkte jag berätta om vadet.

I juni förra året blev jag dissad av en kille som jag ville ha. Och med "ville ha" så menar jag nog egentligen inte att jag var sådär jätteförälskad i honom. Men han är punkig, jättego och jättetattuerad, och så några piercingar på det. Och jag vet att mina föräldrar skulle få spel om de såg honom, speciellt min pappa. Och det hade varit så fantastiskt kul (Och av det kan man dra följande slutsats; låt era barn få ha sina tonårsrebellfaser annars kommer det i  30-årsåldern och det vill man inte, iallafall inte om man heter Per och kommer få en väldigt tattuerad svärson en dag). I vilket fall så hände det efter att han hade varit på Sweden Rock och eftersom jag inte riktigt kan hantera det här med att bli dissad så blev jag toksur. När jag och Caroline sen pimplade rose som vanligt på kvällen så hävde jag ur mig att jag inte ska ligga med någon mer under 2009 varpå Caroline viker sig dubbel av skratt and the bet was ON.

Och det gick helt fantastiskt bra för mig (Fast det där med fantastiskt kan kanske diskuteras, det var ett väldigt tråkigt halvår) ändå fram till dan innan nyårsafton. Vi gick ner till Belle Epoque, drack julöl (Den var på rea! Ölrea är bra :D) och hade vansinnigt trevligt helt enkelt. Efter någon timme kommer ett gäng killar in genom dörren och en av dem är snygg, riktigt snygg. Lite för för snygg för mig (Jag blir alltid blyg och säger konstiga saker alternativt ingenting alls i sällskap med snygga personer som jag vill hångla upp) och dessutom var jag övertygad om att han var gay, förmodligen på grund av mustaschen. Så jag snackade med någon musiklärare från Stockholm, drack öl och tänkte inte så mycket på honom tills Caroline började hooka upp med hans kompis. Helt plötsligt stod jag och pratade med mustachkillen och det gick så bra, inga konstigheter alls från min sida utan vi hade bara kul. Så, det slutade med att jag och Mustaschen smög ut, lika smidigt som en mindre elefant, från Belle Epoque och musikläraren som precis hade köpt en öl till mig och så begav oss till Crown. Ett mycket intressant ställe det där, vi klarade ca tio minuter innan vi gick vidare. Efter att ha stannat till för efterfest vid Konserthuset så tog jag till slut med mig Mustaschen hem, han var söt och förmodligen bara bi. Eller så är jag väldigt manlig....

När vi kommer innanför dörren så tycker jag att det luktar lite kattkiss i sovrummet, men förmodligen är det bara som jag är nojjig och har slarvat lite med att rensa Linas låda. Nåja, vi kryper ned i sängen och när jag sträcker ut mig så känner jag att det blir alldeles kallt och blött på ena foten. Jag ligger i sängen jämte en av de absolut snyggaste killarna jag har träffat och så har katten kissat i sängen. Jag blir lätt panikslagen och ligger helt stilla i några sekunder medans jag funderar över alternativen, ska jag låtsas som ingenting och försöka krypa lite närmare honom till hans sida av sängen eller ska jag berätta som det är? Till slut så säger jag att vi ska nog gå och lägga oss i gästrummet istället. Så fruktansvärt, jävla pinsamt! Väl i gästrummet så ligger vi så nära varandra i min 1.05 säng att det är ju stört omöjligt att inte förlora vadet. Så, jag skyller det på Lina, hade hon inte drabbats av tillfällig demens och inte hittat till toaletten så hade jag och Mustaschen bara kunnat ligga och prata och pussas lite, så som det var tänkt från början. Kattjävel.

Jag läste igenom mina inlägg och insåg att jag låter så satans bitter och ensam. Som nån som inte har fått ligga på evigheter. Det märkliga är att jag tycker inte att det stämmer överens med hur jag är. Eller hur ofta jag får ligga.
Jag tror att det beror på att jag har så svårt för att skriva. Och det är väl lite det som är syftet med den här bloggen, att jag ska lära mig det. Kan jag roa någon på vägen så är det ju ett plus. Men eftersom inläggen inte har varit speciellt humoristiska så får mina vänner reda på bloggens existens om ett tag, när det har börjat hända saker. För snart så måste det ju hända något?

För det händer inte mycket just nu. Jag bara pluggar. Eller försöker plugga och snokar lite istället. A:s blogg är intressant och kanske måste jag revidera min uppfattning. Vi får se.  Men idag måste jag bli klar med de där kapitlen som jag har bestämt att jag ska bli klar med. Och börja plugga redox. Men det är fest ikväll och det är ju svårt att tacka nej till, omöjligt nästan. Och jag behöver nog komma ut och rastas lite. Förhoppningsvis blir den här bloggen mindre bitter då också.

Jag råkade hamna på en 22-årig killes blogg (Ok då, jag snokade) för en liten stund sen. Han blev dumpad av sin flickvän för några månader sen. Det tog några veckor innan han träffade en ny tjej och blogginläggen har fram tills för några dagar sen handlat om hur fantastisk hon är, att han visste att det skulle vara de två sen första gången han såg henne etc. I januari handlade hans inlägg om exet, hur mycket han älskade henne, deras framtid...

Och jag sitter här och är jätteförvånad. Först och främst över att en kille som pluggar till officer (ok, fördomar men jag min uppfattning är att det är en ganska macho utbildning med mycket jargong) är så lovesick och berättar om det på en blogg. Det iofs rätt positivt, så förvåningen är kanske bra. Men att han som ändå måste vara en rätt smart kille inte själv inser att det kanske inte är kärlek, utan bara rebounding. Sådana killar skrämmer mig (och tjejer med), de som inte kan leva själva utan måste höra ihop med någon. Jag trodde att det nästan uteslutande var tjejer som var såhär men jag har kanske fel. Anyways, man ska akta sig för nydumpade personer, och de som vill att allting skall gå så fruktansvärt snabbt. Jag tror inte att man kan veta efter två veckor att det här är mitt livs kärlek, vi skall vara tillsammans för alltid blablabla. Man går iallafall inte ut med det på en blogg. I A:s fall tror jag att det handlar om sårad stolthet och bekräftelse. Men jag kanske har fel, vi kan ju hoppas på det.

Nu verkar det inte gå så bra för A iochförsig och de senaste inläggen handlar om att det är upp till henne nu att visa att hon vill honom. Jag vet inte om jag har missat något, är det mer värt för att man skiver det på en blogg?  Det kanske är bättre att prata med varandra istället för att kommunicera via bloggar. Men hey, vad vet jag, jag har inte haft ett ordentligt förhållande på fyra år...

Nämen, om man skulle snoka lite mindre kanske...

Jag är så jävla hungrig men jag pallar inte att laga mat. Pluggandet går bra, och jag vill inte avbryta det (Så jag skriver ett blogginlägg istället. Fint.). jag köpte nån färdigrätt, kyckling paneng, på coop för några dagar sen för att den var på jätteextrapris. Slängde in den i micron nyss och betyget blir: Aldrig mer. Jag tog två tuggor och sen fick det vara bra. Det var första och absolut sista gången jag köper en färdigrätt. Jag knaprar vindruvor och dricker kaffe utan mjölk istället. Och läser om Similitude and dimensional analysis.

Förra året var jag mycket lugnare. Jag var ute och festade rätt mycket (Hey, jag gillar ju det; öl, musik, vänner...) men hela jag var softare. Jag dejtade en del killar, alla med tanken att det skulle bli något mer än bara dejtande (Fan vad tråkigt det låter när man får ner det på print). Sedan årskiftet har festerna och killarna avlöst varandra. Det känns som om det her gått uppåt under några månader men nu sitter man där i nere i nedförsbacken och med en dålig eftersmak i munnen. Tror att jag behöver lugna ned mig lite, lite mindre destruktivitet kanske.

En sak som är lite intressant är att jag har aldrig varit den där människan som lockar till sig "dåliga" killar, utan de jag träffar brukar vara de som vill något seriöst. Och jag brukar vara den som backar för att det känns för nära på något sätt. Men nu drar jag till mig de dåliga som flugor. Och det känns inte alls bra. Men jag antar att dte har att göra med att jag är mer destruktiv nu. Jag kommer på mig själv hela tiden med att se hur långt jag kan gå, hur mycket jag kan förstöra eller såra innan det tar stopp. Jag är trettio och har någon slags tonårsrebellfas. Jag går över gränser som jag inte borde och likgiltigheten inför det är lite skrämmande.

Jag har aldrig varit den som har velat ha en pojkvän, snarare tvärtom. Jag har alltid velat vara fri. Jag tror att den här önskan att höra ihop med någon har blivit triggad av två saker. Det ena är jobbet, där alla är antingen sambos eller gifta och planerar semestrar, husköp och jag vet inte allt. Jag har förvisso ingen önskan att ha något svenssonliv, men det hade ju varit najs att ha nån att planera en roadtrip i södra Europa till sommaren med. Det andra är flytten till nya lägenheten. Den är så stor och vuxen och det är så påtagligt att man är själv när man kryper ned i den där stora sängen varje kväll. Sen så är det väl det här med att jag är 30, att omvärlden (dvs framförallt föräldrar och släktingar) förväntar sig att jag ska träffa någon, reproducera och hela kittet. Sen finns det ju den lilla aspekten att ju äldre man blir desto större är risken att den man träffar redan sitter där med fem kids, exfru etc. Och jag vill faktsikt inte ha någon med alltför mycket bagage, och definitivt inte någon med barn.

Nu har det förmodligen blivit alldeles för mycket fokus på män. Ska ta och vara seriös ett tag och läsa lite om redoxreaktioner, har inte läst kemi på tio år och exjobbet handlar reducering av järn och svavel. Lite osäker på om det var rätt exjobb att välja, borde kanske ha gjort något inom modellering istället. Jag är bra på att göra saker svåra för mig helt enkelt.

Jag är nog ingen vidare bra bloggare, orkar ju aldrig skriva några inlägg.
Men iallafall, det har gått lite drygt en vecka sedan det bra tog slut.
och jag har förmodligen fått tag i ett exjobb, ska bara börja med litteratursökningen så att jag kommer igång lite. Så, litet framsteg under en punkt iallfall, de andra går helt osannolikt dåligt. Jag har tom gått in på den där dejtingsidan igen, det säger en del.

Det var ju valborgsfirande igår. Och jag antar att det är alldeles för stort intag av rosevin och öl som bidrar till nedstämdheten. Den där vodkan hjälpte nog inte till heller :S Gårdagen började med martini och äppelkaka hemma i väntan på att regnet skulle dra förbi. Sedan rosevin, quesadillas och mer äppelkaka i Stadsparken. Tycker att det är lite intressant hur man förfaller under dagen, från att ha suttit och pimplat martini med lime och is på morgonkvisten till att dricka rosevin direkt ut tetran på eftermiddagen. Avslutningsvis blev det öl och vodka på en korridorsfest. Även vodkan intogs direkt ur flaskan. Classy som få.

Just det ja, jag lyckades sälja min brassestol får 45 pix efter några timmar i parken. En fantastiskt bra deal tycker jag med tanke på att det var tredje året den var med (inköpspris ca 60 pix) och jag ändå hade tänkt lämna den där. Bästa dealen är dock fortfarande tveklöst Valborg 2007 när jag sålde en filt som min mamma hade gett mig för att lägga i kattens säng för 100 spänn (Tror den kostade 20 pix på Ikea eller nått). Förstår fortfarande inte hur det gick till.

Under dagen så stötte jag på killen som i teorin på något sätt har allt det där jag vill ha (Trots att jag samtidigt tycker att han är den mest elaka och osympatiska människa jag känner. Lagom kluvet sådär), vännerna till killen som jag har spenderat de mysigaste söndagsmorgonarna med på riktigt länge och killen som jag har varit på dejt med några gånger. Katastrofala dejter visserligen. Och det är väl ytterligare en anledning till att jag sitter här och tycker patetiskt synd om mig själv. För även om jag vet att jag och han inte funkar ihop, att myskillen hur mysigt det än är när vi är tillsammans får mig att känna mig så smutsig och billig när vi inte ses och att dejten och jag saknar den där spänningen som skall finnas där så känner jag mig dissad och oälskad gånger tre just nu. Alkoholen från igår ökar på det hela med en faktor tio. Patetiskt.


Så, för att inte känna såhär imorgon också (och dessutom kommer lillebror på besök) så struntar jag i att gå på den där rockklubben som jag väldigt gärna vill till. Får ta det någon annan gång helt enkelt. Funderar lite på om ett glas rosevin (Bra rosevin, inte skitvin på tetra som igår) kanske kan få mig att bli lite gladare. Tror dock att det finns en viss risk att resultatet blir det motsatta. Men värt att chansa kanske.