Loafers och golfrutiga tröjor
Jag är en nördmagnet av rang. Av någon anledning tycks jag bara attrahera män med loafers, byxor ända upp till armhålorna och sådana där fruktansvärda golfrutiga tröjor. Och jag försöker verkligen att ge dem en chans, men det slutar alltid med att jag blir irriterad på deras mjäkighet och sedan får jag dåligt samvete för att jag inte är snäll mot dem.
I somras träffade jag en kille på dansgolvet på Debaser. Han hade en tight svart t-shirt, tighta jeans och en skinnjacka på sig samt hade lite halvlångt brunt hår. Vi bestämde att vi skulle ses dagen efter och när han ringer på min dörr så ser det ut som en helt annan kille. Han hade en röd och svart golfrutig tröja, loafers och ekonomrock på sig. Förmodligen tänkte han lite fel när han klädde på sig och trodde att jag skulle tycka att det var "välklätt". Just det ja, han hade med sig en stor blombukett också (och jag vet aldrig hur jag ska hantera sådant, det känns lite overkill).
Han var väldigt snäll och trevlig, vi kommer från samma stad och det var helt enkelt lätt att prata med honom. Han var en sån där kille som ville hålla handen offentligt, pratade om att ta med sitt Wii till mig... Och jag ville inte döma honom bara för att han har loafers (De bra killarna är ju oftast de lite mer nördiga). Så vi träffades några gånger till och jag försökte verkligen. Det blev inte bättre av att han har den sämsta hållningen jag har sett. Någonsin. Och det får mig att känna mig att känna mig som en ännu sämre människa för han berättade att när han var riktigt liten så råkade han ut för en bilolycka där en massa människor, bl a hans mamma, dog. Och tänk om han skadade ryggen då och så tycker jag att han borde sträcka på sig? Efter fyra dejter gick det inte mer. Till mitt försvar kan jag säga att jag tycker att det är falsk marknadsföring och att det inte bara är jag som är en hemsk människa här. Faktiskt.
I fredags var han på KB, den där hållningen gick inte att ta miste på. Jag hälsade inte utan såg honom bara på avstånd. Han hade en tjej med sig och det kändes bra att det finns folk som inte är lika ytliga som mig. För det var verkligen en jättefin kille.
I somras träffade jag en kille på dansgolvet på Debaser. Han hade en tight svart t-shirt, tighta jeans och en skinnjacka på sig samt hade lite halvlångt brunt hår. Vi bestämde att vi skulle ses dagen efter och när han ringer på min dörr så ser det ut som en helt annan kille. Han hade en röd och svart golfrutig tröja, loafers och ekonomrock på sig. Förmodligen tänkte han lite fel när han klädde på sig och trodde att jag skulle tycka att det var "välklätt". Just det ja, han hade med sig en stor blombukett också (och jag vet aldrig hur jag ska hantera sådant, det känns lite overkill).
Han var väldigt snäll och trevlig, vi kommer från samma stad och det var helt enkelt lätt att prata med honom. Han var en sån där kille som ville hålla handen offentligt, pratade om att ta med sitt Wii till mig... Och jag ville inte döma honom bara för att han har loafers (De bra killarna är ju oftast de lite mer nördiga). Så vi träffades några gånger till och jag försökte verkligen. Det blev inte bättre av att han har den sämsta hållningen jag har sett. Någonsin. Och det får mig att känna mig att känna mig som en ännu sämre människa för han berättade att när han var riktigt liten så råkade han ut för en bilolycka där en massa människor, bl a hans mamma, dog. Och tänk om han skadade ryggen då och så tycker jag att han borde sträcka på sig? Efter fyra dejter gick det inte mer. Till mitt försvar kan jag säga att jag tycker att det är falsk marknadsföring och att det inte bara är jag som är en hemsk människa här. Faktiskt.
I fredags var han på KB, den där hållningen gick inte att ta miste på. Jag hälsade inte utan såg honom bara på avstånd. Han hade en tjej med sig och det kändes bra att det finns folk som inte är lika ytliga som mig. För det var verkligen en jättefin kille.
Kommentarer
Trackback
