Monk & efterfester del 2: Shaaandrej
Ni vet ibland när man har glömt saker hos någon för att ha en orsak för att höra av sig/ses igen. Jag har gjort det, fast tvärtom. Jag glömde två ringar som jag fick i studentpresent (Den ena är en silverring med en gris i guld på. Redan som 19-åring hade jag en klar bild över vilka smycken som matchar min personlighet) hos en kille som jag verkligen inte ville träffa igen. Inte på något sätt.
Jag och Monk skulle vidga våra vyer i Lund och begav oss till Blekingska där de hade indieklubb. På dansgolvet spanade Monk in en väldigt söt amerikan, och jag tänkte att jag skulle hjälpa till lite så jag började snacka med hans inte alls speciellt söta kompis, Shaaandrej. Han har nog ett av de märkligaste utseendena jag har varit med om, kan liksom inte sätta fingret på vad det är som gör det så konstigt. En mycket olycklig genetisk kombination. Han var iallafall helt ok trevlig så vi var ute och rökte, dansade och hängde i baren.
När de stängde vid tvåtiden så gick vi fyra hem till Monk för att efterfesta, en ganska lång promenad eftersom Blekingska ligger sjukt off. Har ett svagt minne av att Shaaandrej försökte hångla upp mig och att jag förtvivlat försökte komma i kapp Monk och Brian som gick några hundra meter framför. Hemma hos Monk drack vi mer sprit (Varför verkar det alltid som en bra ide klockan tre på natten?) och lyssnade musik, inga mp3:s raderade denna gången, tills jag tyckte att det att det var dags att gå hem så att Monk kunde få omkull den där Brian. Såhär i efterhand kan jag inte riktigt förstå varför jag inte tog bussen hem ifrån Bankgatan utan istället följde med Shaaandrej upp till Delphi. Hoppas att det berodde på att bussen slutat gå.
Dagen efter förstod jag precis hur Monk kände sig när hon vaknade och trodde att David var jag. Första tanken när jag vaknade i ett vitt korridorsrum med en av de överjävligaste baksmällorna någonsin var "Fan va skönt, jag är hemma hos Monk". Sen vände jag på huvud och kunde konstatera att det var jag inte alls. Samlade lite kvickt ihop min saker, sa att jag var tvungen att gå och satte mig på 171:an. Väl hemma inser jag att mina ringar är kvar i Lund. Hade det var något billigare skräp hade jag struntat i det, men insåg att även om det kommer bli obehagligt så var jag tvungen att få tillbaka ringarna. Skickade Monk att hämta dem.
Ibland går jag in på hans facebook och kollar på foton av honom, det är lite som en trafikolycka. Man kan helt enkelt inte låta bli att titta. Mycket märkligt utseende. Intressant detalj är att han alltid har väldigt snygga flickvänner. Fantastisk personlighet?
Jag och Monk skulle vidga våra vyer i Lund och begav oss till Blekingska där de hade indieklubb. På dansgolvet spanade Monk in en väldigt söt amerikan, och jag tänkte att jag skulle hjälpa till lite så jag började snacka med hans inte alls speciellt söta kompis, Shaaandrej. Han har nog ett av de märkligaste utseendena jag har varit med om, kan liksom inte sätta fingret på vad det är som gör det så konstigt. En mycket olycklig genetisk kombination. Han var iallafall helt ok trevlig så vi var ute och rökte, dansade och hängde i baren.
När de stängde vid tvåtiden så gick vi fyra hem till Monk för att efterfesta, en ganska lång promenad eftersom Blekingska ligger sjukt off. Har ett svagt minne av att Shaaandrej försökte hångla upp mig och att jag förtvivlat försökte komma i kapp Monk och Brian som gick några hundra meter framför. Hemma hos Monk drack vi mer sprit (Varför verkar det alltid som en bra ide klockan tre på natten?) och lyssnade musik, inga mp3:s raderade denna gången, tills jag tyckte att det att det var dags att gå hem så att Monk kunde få omkull den där Brian. Såhär i efterhand kan jag inte riktigt förstå varför jag inte tog bussen hem ifrån Bankgatan utan istället följde med Shaaandrej upp till Delphi. Hoppas att det berodde på att bussen slutat gå.
Dagen efter förstod jag precis hur Monk kände sig när hon vaknade och trodde att David var jag. Första tanken när jag vaknade i ett vitt korridorsrum med en av de överjävligaste baksmällorna någonsin var "Fan va skönt, jag är hemma hos Monk". Sen vände jag på huvud och kunde konstatera att det var jag inte alls. Samlade lite kvickt ihop min saker, sa att jag var tvungen att gå och satte mig på 171:an. Väl hemma inser jag att mina ringar är kvar i Lund. Hade det var något billigare skräp hade jag struntat i det, men insåg att även om det kommer bli obehagligt så var jag tvungen att få tillbaka ringarna. Skickade Monk att hämta dem.
Ibland går jag in på hans facebook och kollar på foton av honom, det är lite som en trafikolycka. Man kan helt enkelt inte låta bli att titta. Mycket märkligt utseende. Intressant detalj är att han alltid har väldigt snygga flickvänner. Fantastisk personlighet?
Kommentarer
Trackback
