Mer
Förra året var jag mycket lugnare. Jag var ute och festade rätt mycket (Hey, jag gillar ju det; öl, musik, vänner...) men hela jag var softare. Jag dejtade en del killar, alla med tanken att det skulle bli något mer än bara dejtande (Fan vad tråkigt det låter när man får ner det på print). Sedan årskiftet har festerna och killarna avlöst varandra. Det känns som om det her gått uppåt under några månader men nu sitter man där i nere i nedförsbacken och med en dålig eftersmak i munnen. Tror att jag behöver lugna ned mig lite, lite mindre destruktivitet kanske.
En sak som är lite intressant är att jag har aldrig varit den där människan som lockar till sig "dåliga" killar, utan de jag träffar brukar vara de som vill något seriöst. Och jag brukar vara den som backar för att det känns för nära på något sätt. Men nu drar jag till mig de dåliga som flugor. Och det känns inte alls bra. Men jag antar att dte har att göra med att jag är mer destruktiv nu. Jag kommer på mig själv hela tiden med att se hur långt jag kan gå, hur mycket jag kan förstöra eller såra innan det tar stopp. Jag är trettio och har någon slags tonårsrebellfas. Jag går över gränser som jag inte borde och likgiltigheten inför det är lite skrämmande.
Jag har aldrig varit den som har velat ha en pojkvän, snarare tvärtom. Jag har alltid velat vara fri. Jag tror att den här önskan att höra ihop med någon har blivit triggad av två saker. Det ena är jobbet, där alla är antingen sambos eller gifta och planerar semestrar, husköp och jag vet inte allt. Jag har förvisso ingen önskan att ha något svenssonliv, men det hade ju varit najs att ha nån att planera en roadtrip i södra Europa till sommaren med. Det andra är flytten till nya lägenheten. Den är så stor och vuxen och det är så påtagligt att man är själv när man kryper ned i den där stora sängen varje kväll. Sen så är det väl det här med att jag är 30, att omvärlden (dvs framförallt föräldrar och släktingar) förväntar sig att jag ska träffa någon, reproducera och hela kittet. Sen finns det ju den lilla aspekten att ju äldre man blir desto större är risken att den man träffar redan sitter där med fem kids, exfru etc. Och jag vill faktsikt inte ha någon med alltför mycket bagage, och definitivt inte någon med barn.
Nu har det förmodligen blivit alldeles för mycket fokus på män. Ska ta och vara seriös ett tag och läsa lite om redoxreaktioner, har inte läst kemi på tio år och exjobbet handlar reducering av järn och svavel. Lite osäker på om det var rätt exjobb att välja, borde kanske ha gjort något inom modellering istället. Jag är bra på att göra saker svåra för mig helt enkelt.
En sak som är lite intressant är att jag har aldrig varit den där människan som lockar till sig "dåliga" killar, utan de jag träffar brukar vara de som vill något seriöst. Och jag brukar vara den som backar för att det känns för nära på något sätt. Men nu drar jag till mig de dåliga som flugor. Och det känns inte alls bra. Men jag antar att dte har att göra med att jag är mer destruktiv nu. Jag kommer på mig själv hela tiden med att se hur långt jag kan gå, hur mycket jag kan förstöra eller såra innan det tar stopp. Jag är trettio och har någon slags tonårsrebellfas. Jag går över gränser som jag inte borde och likgiltigheten inför det är lite skrämmande.
Jag har aldrig varit den som har velat ha en pojkvän, snarare tvärtom. Jag har alltid velat vara fri. Jag tror att den här önskan att höra ihop med någon har blivit triggad av två saker. Det ena är jobbet, där alla är antingen sambos eller gifta och planerar semestrar, husköp och jag vet inte allt. Jag har förvisso ingen önskan att ha något svenssonliv, men det hade ju varit najs att ha nån att planera en roadtrip i södra Europa till sommaren med. Det andra är flytten till nya lägenheten. Den är så stor och vuxen och det är så påtagligt att man är själv när man kryper ned i den där stora sängen varje kväll. Sen så är det väl det här med att jag är 30, att omvärlden (dvs framförallt föräldrar och släktingar) förväntar sig att jag ska träffa någon, reproducera och hela kittet. Sen finns det ju den lilla aspekten att ju äldre man blir desto större är risken att den man träffar redan sitter där med fem kids, exfru etc. Och jag vill faktsikt inte ha någon med alltför mycket bagage, och definitivt inte någon med barn.
Nu har det förmodligen blivit alldeles för mycket fokus på män. Ska ta och vara seriös ett tag och läsa lite om redoxreaktioner, har inte läst kemi på tio år och exjobbet handlar reducering av järn och svavel. Lite osäker på om det var rätt exjobb att välja, borde kanske ha gjort något inom modellering istället. Jag är bra på att göra saker svåra för mig helt enkelt.
Kommentarer
Trackback
