I afton:
Jakt.
Vadet
Jag började skriva ett utkast där jag beskrev den senaste dejten, eller de två senaste dejterna för att vara korrekt. Men det är fortfarande så pinsamt så jag avvaktar lite med att publicera det. Istället tänkte jag berätta om vadet.
I juni förra året blev jag dissad av en kille som jag ville ha. Och med "ville ha" så menar jag nog egentligen inte att jag var sådär jätteförälskad i honom. Men han är punkig, jättego och jättetattuerad, och så några piercingar på det. Och jag vet att mina föräldrar skulle få spel om de såg honom, speciellt min pappa. Och det hade varit så fantastiskt kul (Och av det kan man dra följande slutsats; låt era barn få ha sina tonårsrebellfaser annars kommer det i 30-årsåldern och det vill man inte, iallafall inte om man heter Per och kommer få en väldigt tattuerad svärson en dag). I vilket fall så hände det efter att han hade varit på Sweden Rock och eftersom jag inte riktigt kan hantera det här med att bli dissad så blev jag toksur. När jag och Caroline sen pimplade rose som vanligt på kvällen så hävde jag ur mig att jag inte ska ligga med någon mer under 2009 varpå Caroline viker sig dubbel av skratt and the bet was ON.
Och det gick helt fantastiskt bra för mig (Fast det där med fantastiskt kan kanske diskuteras, det var ett väldigt tråkigt halvår) ändå fram till dan innan nyårsafton. Vi gick ner till Belle Epoque, drack julöl (Den var på rea! Ölrea är bra :D) och hade vansinnigt trevligt helt enkelt. Efter någon timme kommer ett gäng killar in genom dörren och en av dem är snygg, riktigt snygg. Lite för för snygg för mig (Jag blir alltid blyg och säger konstiga saker alternativt ingenting alls i sällskap med snygga personer som jag vill hångla upp) och dessutom var jag övertygad om att han var gay, förmodligen på grund av mustaschen. Så jag snackade med någon musiklärare från Stockholm, drack öl och tänkte inte så mycket på honom tills Caroline började hooka upp med hans kompis. Helt plötsligt stod jag och pratade med mustachkillen och det gick så bra, inga konstigheter alls från min sida utan vi hade bara kul. Så, det slutade med att jag och Mustaschen smög ut, lika smidigt som en mindre elefant, från Belle Epoque och musikläraren som precis hade köpt en öl till mig och så begav oss till Crown. Ett mycket intressant ställe det där, vi klarade ca tio minuter innan vi gick vidare. Efter att ha stannat till för efterfest vid Konserthuset så tog jag till slut med mig Mustaschen hem, han var söt och förmodligen bara bi. Eller så är jag väldigt manlig....
När vi kommer innanför dörren så tycker jag att det luktar lite kattkiss i sovrummet, men förmodligen är det bara som jag är nojjig och har slarvat lite med att rensa Linas låda. Nåja, vi kryper ned i sängen och när jag sträcker ut mig så känner jag att det blir alldeles kallt och blött på ena foten. Jag ligger i sängen jämte en av de absolut snyggaste killarna jag har träffat och så har katten kissat i sängen. Jag blir lätt panikslagen och ligger helt stilla i några sekunder medans jag funderar över alternativen, ska jag låtsas som ingenting och försöka krypa lite närmare honom till hans sida av sängen eller ska jag berätta som det är? Till slut så säger jag att vi ska nog gå och lägga oss i gästrummet istället. Så fruktansvärt, jävla pinsamt! Väl i gästrummet så ligger vi så nära varandra i min 1.05 säng att det är ju stört omöjligt att inte förlora vadet. Så, jag skyller det på Lina, hade hon inte drabbats av tillfällig demens och inte hittat till toaletten så hade jag och Mustaschen bara kunnat ligga och prata och pussas lite, så som det var tänkt från början. Kattjävel.
I juni förra året blev jag dissad av en kille som jag ville ha. Och med "ville ha" så menar jag nog egentligen inte att jag var sådär jätteförälskad i honom. Men han är punkig, jättego och jättetattuerad, och så några piercingar på det. Och jag vet att mina föräldrar skulle få spel om de såg honom, speciellt min pappa. Och det hade varit så fantastiskt kul (Och av det kan man dra följande slutsats; låt era barn få ha sina tonårsrebellfaser annars kommer det i 30-årsåldern och det vill man inte, iallafall inte om man heter Per och kommer få en väldigt tattuerad svärson en dag). I vilket fall så hände det efter att han hade varit på Sweden Rock och eftersom jag inte riktigt kan hantera det här med att bli dissad så blev jag toksur. När jag och Caroline sen pimplade rose som vanligt på kvällen så hävde jag ur mig att jag inte ska ligga med någon mer under 2009 varpå Caroline viker sig dubbel av skratt and the bet was ON.
Och det gick helt fantastiskt bra för mig (Fast det där med fantastiskt kan kanske diskuteras, det var ett väldigt tråkigt halvår) ändå fram till dan innan nyårsafton. Vi gick ner till Belle Epoque, drack julöl (Den var på rea! Ölrea är bra :D) och hade vansinnigt trevligt helt enkelt. Efter någon timme kommer ett gäng killar in genom dörren och en av dem är snygg, riktigt snygg. Lite för för snygg för mig (Jag blir alltid blyg och säger konstiga saker alternativt ingenting alls i sällskap med snygga personer som jag vill hångla upp) och dessutom var jag övertygad om att han var gay, förmodligen på grund av mustaschen. Så jag snackade med någon musiklärare från Stockholm, drack öl och tänkte inte så mycket på honom tills Caroline började hooka upp med hans kompis. Helt plötsligt stod jag och pratade med mustachkillen och det gick så bra, inga konstigheter alls från min sida utan vi hade bara kul. Så, det slutade med att jag och Mustaschen smög ut, lika smidigt som en mindre elefant, från Belle Epoque och musikläraren som precis hade köpt en öl till mig och så begav oss till Crown. Ett mycket intressant ställe det där, vi klarade ca tio minuter innan vi gick vidare. Efter att ha stannat till för efterfest vid Konserthuset så tog jag till slut med mig Mustaschen hem, han var söt och förmodligen bara bi. Eller så är jag väldigt manlig....
När vi kommer innanför dörren så tycker jag att det luktar lite kattkiss i sovrummet, men förmodligen är det bara som jag är nojjig och har slarvat lite med att rensa Linas låda. Nåja, vi kryper ned i sängen och när jag sträcker ut mig så känner jag att det blir alldeles kallt och blött på ena foten. Jag ligger i sängen jämte en av de absolut snyggaste killarna jag har träffat och så har katten kissat i sängen. Jag blir lätt panikslagen och ligger helt stilla i några sekunder medans jag funderar över alternativen, ska jag låtsas som ingenting och försöka krypa lite närmare honom till hans sida av sängen eller ska jag berätta som det är? Till slut så säger jag att vi ska nog gå och lägga oss i gästrummet istället. Så fruktansvärt, jävla pinsamt! Väl i gästrummet så ligger vi så nära varandra i min 1.05 säng att det är ju stört omöjligt att inte förlora vadet. Så, jag skyller det på Lina, hade hon inte drabbats av tillfällig demens och inte hittat till toaletten så hade jag och Mustaschen bara kunnat ligga och prata och pussas lite, så som det var tänkt från början. Kattjävel.
Bitter much?
Jag läste igenom mina inlägg och insåg att jag låter så satans bitter och ensam. Som nån som inte har fått ligga på evigheter. Det märkliga är att jag tycker inte att det stämmer överens med hur jag är. Eller hur ofta jag får ligga.
Jag tror att det beror på att jag har så svårt för att skriva. Och det är väl lite det som är syftet med den här bloggen, att jag ska lära mig det. Kan jag roa någon på vägen så är det ju ett plus. Men eftersom inläggen inte har varit speciellt humoristiska så får mina vänner reda på bloggens existens om ett tag, när det har börjat hända saker. För snart så måste det ju hända något?
För det händer inte mycket just nu. Jag bara pluggar. Eller försöker plugga och snokar lite istället. A:s blogg är intressant och kanske måste jag revidera min uppfattning. Vi får se. Men idag måste jag bli klar med de där kapitlen som jag har bestämt att jag ska bli klar med. Och börja plugga redox. Men det är fest ikväll och det är ju svårt att tacka nej till, omöjligt nästan. Och jag behöver nog komma ut och rastas lite. Förhoppningsvis blir den här bloggen mindre bitter då också.
Jag tror att det beror på att jag har så svårt för att skriva. Och det är väl lite det som är syftet med den här bloggen, att jag ska lära mig det. Kan jag roa någon på vägen så är det ju ett plus. Men eftersom inläggen inte har varit speciellt humoristiska så får mina vänner reda på bloggens existens om ett tag, när det har börjat hända saker. För snart så måste det ju hända något?
För det händer inte mycket just nu. Jag bara pluggar. Eller försöker plugga och snokar lite istället. A:s blogg är intressant och kanske måste jag revidera min uppfattning. Vi får se. Men idag måste jag bli klar med de där kapitlen som jag har bestämt att jag ska bli klar med. Och börja plugga redox. Men det är fest ikväll och det är ju svårt att tacka nej till, omöjligt nästan. Och jag behöver nog komma ut och rastas lite. Förhoppningsvis blir den här bloggen mindre bitter då också.
Rebounder
Jag råkade hamna på en 22-årig killes blogg (Ok då, jag snokade) för en liten stund sen. Han blev dumpad av sin flickvän för några månader sen. Det tog några veckor innan han träffade en ny tjej och blogginläggen har fram tills för några dagar sen handlat om hur fantastisk hon är, att han visste att det skulle vara de två sen första gången han såg henne etc. I januari handlade hans inlägg om exet, hur mycket han älskade henne, deras framtid...
Och jag sitter här och är jätteförvånad. Först och främst över att en kille som pluggar till officer (ok, fördomar men jag min uppfattning är att det är en ganska macho utbildning med mycket jargong) är så lovesick och berättar om det på en blogg. Det iofs rätt positivt, så förvåningen är kanske bra. Men att han som ändå måste vara en rätt smart kille inte själv inser att det kanske inte är kärlek, utan bara rebounding. Sådana killar skrämmer mig (och tjejer med), de som inte kan leva själva utan måste höra ihop med någon. Jag trodde att det nästan uteslutande var tjejer som var såhär men jag har kanske fel. Anyways, man ska akta sig för nydumpade personer, och de som vill att allting skall gå så fruktansvärt snabbt. Jag tror inte att man kan veta efter två veckor att det här är mitt livs kärlek, vi skall vara tillsammans för alltid blablabla. Man går iallafall inte ut med det på en blogg. I A:s fall tror jag att det handlar om sårad stolthet och bekräftelse. Men jag kanske har fel, vi kan ju hoppas på det.
Nu verkar det inte gå så bra för A iochförsig och de senaste inläggen handlar om att det är upp till henne nu att visa att hon vill honom. Jag vet inte om jag har missat något, är det mer värt för att man skiver det på en blogg? Det kanske är bättre att prata med varandra istället för att kommunicera via bloggar. Men hey, vad vet jag, jag har inte haft ett ordentligt förhållande på fyra år...
Nämen, om man skulle snoka lite mindre kanske...
Och jag sitter här och är jätteförvånad. Först och främst över att en kille som pluggar till officer (ok, fördomar men jag min uppfattning är att det är en ganska macho utbildning med mycket jargong) är så lovesick och berättar om det på en blogg. Det iofs rätt positivt, så förvåningen är kanske bra. Men att han som ändå måste vara en rätt smart kille inte själv inser att det kanske inte är kärlek, utan bara rebounding. Sådana killar skrämmer mig (och tjejer med), de som inte kan leva själva utan måste höra ihop med någon. Jag trodde att det nästan uteslutande var tjejer som var såhär men jag har kanske fel. Anyways, man ska akta sig för nydumpade personer, och de som vill att allting skall gå så fruktansvärt snabbt. Jag tror inte att man kan veta efter två veckor att det här är mitt livs kärlek, vi skall vara tillsammans för alltid blablabla. Man går iallafall inte ut med det på en blogg. I A:s fall tror jag att det handlar om sårad stolthet och bekräftelse. Men jag kanske har fel, vi kan ju hoppas på det.
Nu verkar det inte gå så bra för A iochförsig och de senaste inläggen handlar om att det är upp till henne nu att visa att hon vill honom. Jag vet inte om jag har missat något, är det mer värt för att man skiver det på en blogg? Det kanske är bättre att prata med varandra istället för att kommunicera via bloggar. Men hey, vad vet jag, jag har inte haft ett ordentligt förhållande på fyra år...
Nämen, om man skulle snoka lite mindre kanske...
Hunger
Jag är så jävla hungrig men jag pallar inte att laga mat. Pluggandet går bra, och jag vill inte avbryta det (Så jag skriver ett blogginlägg istället. Fint.). jag köpte nån färdigrätt, kyckling paneng, på coop för några dagar sen för att den var på jätteextrapris. Slängde in den i micron nyss och betyget blir: Aldrig mer. Jag tog två tuggor och sen fick det vara bra. Det var första och absolut sista gången jag köper en färdigrätt. Jag knaprar vindruvor och dricker kaffe utan mjölk istället. Och läser om Similitude and dimensional analysis.
Mer
Förra året var jag mycket lugnare. Jag var ute och festade rätt mycket (Hey, jag gillar ju det; öl, musik, vänner...) men hela jag var softare. Jag dejtade en del killar, alla med tanken att det skulle bli något mer än bara dejtande (Fan vad tråkigt det låter när man får ner det på print). Sedan årskiftet har festerna och killarna avlöst varandra. Det känns som om det her gått uppåt under några månader men nu sitter man där i nere i nedförsbacken och med en dålig eftersmak i munnen. Tror att jag behöver lugna ned mig lite, lite mindre destruktivitet kanske.
En sak som är lite intressant är att jag har aldrig varit den där människan som lockar till sig "dåliga" killar, utan de jag träffar brukar vara de som vill något seriöst. Och jag brukar vara den som backar för att det känns för nära på något sätt. Men nu drar jag till mig de dåliga som flugor. Och det känns inte alls bra. Men jag antar att dte har att göra med att jag är mer destruktiv nu. Jag kommer på mig själv hela tiden med att se hur långt jag kan gå, hur mycket jag kan förstöra eller såra innan det tar stopp. Jag är trettio och har någon slags tonårsrebellfas. Jag går över gränser som jag inte borde och likgiltigheten inför det är lite skrämmande.
Jag har aldrig varit den som har velat ha en pojkvän, snarare tvärtom. Jag har alltid velat vara fri. Jag tror att den här önskan att höra ihop med någon har blivit triggad av två saker. Det ena är jobbet, där alla är antingen sambos eller gifta och planerar semestrar, husköp och jag vet inte allt. Jag har förvisso ingen önskan att ha något svenssonliv, men det hade ju varit najs att ha nån att planera en roadtrip i södra Europa till sommaren med. Det andra är flytten till nya lägenheten. Den är så stor och vuxen och det är så påtagligt att man är själv när man kryper ned i den där stora sängen varje kväll. Sen så är det väl det här med att jag är 30, att omvärlden (dvs framförallt föräldrar och släktingar) förväntar sig att jag ska träffa någon, reproducera och hela kittet. Sen finns det ju den lilla aspekten att ju äldre man blir desto större är risken att den man träffar redan sitter där med fem kids, exfru etc. Och jag vill faktsikt inte ha någon med alltför mycket bagage, och definitivt inte någon med barn.
Nu har det förmodligen blivit alldeles för mycket fokus på män. Ska ta och vara seriös ett tag och läsa lite om redoxreaktioner, har inte läst kemi på tio år och exjobbet handlar reducering av järn och svavel. Lite osäker på om det var rätt exjobb att välja, borde kanske ha gjort något inom modellering istället. Jag är bra på att göra saker svåra för mig helt enkelt.
En sak som är lite intressant är att jag har aldrig varit den där människan som lockar till sig "dåliga" killar, utan de jag träffar brukar vara de som vill något seriöst. Och jag brukar vara den som backar för att det känns för nära på något sätt. Men nu drar jag till mig de dåliga som flugor. Och det känns inte alls bra. Men jag antar att dte har att göra med att jag är mer destruktiv nu. Jag kommer på mig själv hela tiden med att se hur långt jag kan gå, hur mycket jag kan förstöra eller såra innan det tar stopp. Jag är trettio och har någon slags tonårsrebellfas. Jag går över gränser som jag inte borde och likgiltigheten inför det är lite skrämmande.
Jag har aldrig varit den som har velat ha en pojkvän, snarare tvärtom. Jag har alltid velat vara fri. Jag tror att den här önskan att höra ihop med någon har blivit triggad av två saker. Det ena är jobbet, där alla är antingen sambos eller gifta och planerar semestrar, husköp och jag vet inte allt. Jag har förvisso ingen önskan att ha något svenssonliv, men det hade ju varit najs att ha nån att planera en roadtrip i södra Europa till sommaren med. Det andra är flytten till nya lägenheten. Den är så stor och vuxen och det är så påtagligt att man är själv när man kryper ned i den där stora sängen varje kväll. Sen så är det väl det här med att jag är 30, att omvärlden (dvs framförallt föräldrar och släktingar) förväntar sig att jag ska träffa någon, reproducera och hela kittet. Sen finns det ju den lilla aspekten att ju äldre man blir desto större är risken att den man träffar redan sitter där med fem kids, exfru etc. Och jag vill faktsikt inte ha någon med alltför mycket bagage, och definitivt inte någon med barn.
Nu har det förmodligen blivit alldeles för mycket fokus på män. Ska ta och vara seriös ett tag och läsa lite om redoxreaktioner, har inte läst kemi på tio år och exjobbet handlar reducering av järn och svavel. Lite osäker på om det var rätt exjobb att välja, borde kanske ha gjort något inom modellering istället. Jag är bra på att göra saker svåra för mig helt enkelt.
Post-valborgdepp
Jag är nog ingen vidare bra bloggare, orkar ju aldrig skriva några inlägg.
Men iallafall, det har gått lite drygt en vecka sedan det bra tog slut.
och jag har förmodligen fått tag i ett exjobb, ska bara börja med litteratursökningen så att jag kommer igång lite. Så, litet framsteg under en punkt iallfall, de andra går helt osannolikt dåligt. Jag har tom gått in på den där dejtingsidan igen, det säger en del.
Det var ju valborgsfirande igår. Och jag antar att det är alldeles för stort intag av rosevin och öl som bidrar till nedstämdheten. Den där vodkan hjälpte nog inte till heller :S Gårdagen började med martini och äppelkaka hemma i väntan på att regnet skulle dra förbi. Sedan rosevin, quesadillas och mer äppelkaka i Stadsparken. Tycker att det är lite intressant hur man förfaller under dagen, från att ha suttit och pimplat martini med lime och is på morgonkvisten till att dricka rosevin direkt ut tetran på eftermiddagen. Avslutningsvis blev det öl och vodka på en korridorsfest. Även vodkan intogs direkt ur flaskan. Classy som få.
Just det ja, jag lyckades sälja min brassestol får 45 pix efter några timmar i parken. En fantastiskt bra deal tycker jag med tanke på att det var tredje året den var med (inköpspris ca 60 pix) och jag ändå hade tänkt lämna den där. Bästa dealen är dock fortfarande tveklöst Valborg 2007 när jag sålde en filt som min mamma hade gett mig för att lägga i kattens säng för 100 spänn (Tror den kostade 20 pix på Ikea eller nått). Förstår fortfarande inte hur det gick till.
Under dagen så stötte jag på killen som i teorin på något sätt har allt det där jag vill ha (Trots att jag samtidigt tycker att han är den mest elaka och osympatiska människa jag känner. Lagom kluvet sådär), vännerna till killen som jag har spenderat de mysigaste söndagsmorgonarna med på riktigt länge och killen som jag har varit på dejt med några gånger. Katastrofala dejter visserligen. Och det är väl ytterligare en anledning till att jag sitter här och tycker patetiskt synd om mig själv. För även om jag vet att jag och han inte funkar ihop, att myskillen hur mysigt det än är när vi är tillsammans får mig att känna mig så smutsig och billig när vi inte ses och att dejten och jag saknar den där spänningen som skall finnas där så känner jag mig dissad och oälskad gånger tre just nu. Alkoholen från igår ökar på det hela med en faktor tio. Patetiskt.
Så, för att inte känna såhär imorgon också (och dessutom kommer lillebror på besök) så struntar jag i att gå på den där rockklubben som jag väldigt gärna vill till. Får ta det någon annan gång helt enkelt. Funderar lite på om ett glas rosevin (Bra rosevin, inte skitvin på tetra som igår) kanske kan få mig att bli lite gladare. Tror dock att det finns en viss risk att resultatet blir det motsatta. Men värt att chansa kanske.
Men iallafall, det har gått lite drygt en vecka sedan det bra tog slut.
och jag har förmodligen fått tag i ett exjobb, ska bara börja med litteratursökningen så att jag kommer igång lite. Så, litet framsteg under en punkt iallfall, de andra går helt osannolikt dåligt. Jag har tom gått in på den där dejtingsidan igen, det säger en del.
Det var ju valborgsfirande igår. Och jag antar att det är alldeles för stort intag av rosevin och öl som bidrar till nedstämdheten. Den där vodkan hjälpte nog inte till heller :S Gårdagen började med martini och äppelkaka hemma i väntan på att regnet skulle dra förbi. Sedan rosevin, quesadillas och mer äppelkaka i Stadsparken. Tycker att det är lite intressant hur man förfaller under dagen, från att ha suttit och pimplat martini med lime och is på morgonkvisten till att dricka rosevin direkt ut tetran på eftermiddagen. Avslutningsvis blev det öl och vodka på en korridorsfest. Även vodkan intogs direkt ur flaskan. Classy som få.
Just det ja, jag lyckades sälja min brassestol får 45 pix efter några timmar i parken. En fantastiskt bra deal tycker jag med tanke på att det var tredje året den var med (inköpspris ca 60 pix) och jag ändå hade tänkt lämna den där. Bästa dealen är dock fortfarande tveklöst Valborg 2007 när jag sålde en filt som min mamma hade gett mig för att lägga i kattens säng för 100 spänn (Tror den kostade 20 pix på Ikea eller nått). Förstår fortfarande inte hur det gick till.
Under dagen så stötte jag på killen som i teorin på något sätt har allt det där jag vill ha (Trots att jag samtidigt tycker att han är den mest elaka och osympatiska människa jag känner. Lagom kluvet sådär), vännerna till killen som jag har spenderat de mysigaste söndagsmorgonarna med på riktigt länge och killen som jag har varit på dejt med några gånger. Katastrofala dejter visserligen. Och det är väl ytterligare en anledning till att jag sitter här och tycker patetiskt synd om mig själv. För även om jag vet att jag och han inte funkar ihop, att myskillen hur mysigt det än är när vi är tillsammans får mig att känna mig så smutsig och billig när vi inte ses och att dejten och jag saknar den där spänningen som skall finnas där så känner jag mig dissad och oälskad gånger tre just nu. Alkoholen från igår ökar på det hela med en faktor tio. Patetiskt.
Så, för att inte känna såhär imorgon också (och dessutom kommer lillebror på besök) så struntar jag i att gå på den där rockklubben som jag väldigt gärna vill till. Får ta det någon annan gång helt enkelt. Funderar lite på om ett glas rosevin (Bra rosevin, inte skitvin på tetra som igår) kanske kan få mig att bli lite gladare. Tror dock att det finns en viss risk att resultatet blir det motsatta. Men värt att chansa kanske.
Trettio...
Jaha, då var det dags då. Och det känns inte ok någonstans.
Det känns som att det kanske är dags att ordna upp sitt liv nu. Så därför har jag satt upp ett antal mål som jag hade tänkt skall uppfyllas tills det är födelsedagsdags nästa gång.
I ett desperat försök så lade jag upp en pres på en dejtingsida för några dagar sen (30-årskris, javisst). Och efter att ha snokat runt där och snackat med en del så inser jag att det är nog inte riktigt my cup of tea. Så jag drog ned till Debban en sväng en kompis för att dricka födelsedagsöl. Väl där så började jag prata med en kille som jobbade som gymnasielärare och gjorde high five varannan minut. Jag vet inte vad som är värst, att han är gymnasielärare eller det konstanta high five-andet. Förmodligen var det kommentaren "Alltså, mina elever är ju tända på mig, det är rätt kul". Och ändå övervägde jag att träffa honom igen när han frågade. Läskigt...
Det känns som att det kanske är dags att ordna upp sitt liv nu. Så därför har jag satt upp ett antal mål som jag hade tänkt skall uppfyllas tills det är födelsedagsdags nästa gång.
- Bli klar med skolan. Det borde ju inte vara alltför svårt, ska bara ta tag i det där jäkla exjobbet.
- Skaffa ett jobb. Ett bra sådant.
- Skaffa en pojkvän.
I ett desperat försök så lade jag upp en pres på en dejtingsida för några dagar sen (30-årskris, javisst). Och efter att ha snokat runt där och snackat med en del så inser jag att det är nog inte riktigt my cup of tea. Så jag drog ned till Debban en sväng en kompis för att dricka födelsedagsöl. Väl där så började jag prata med en kille som jobbade som gymnasielärare och gjorde high five varannan minut. Jag vet inte vad som är värst, att han är gymnasielärare eller det konstanta high five-andet. Förmodligen var det kommentaren "Alltså, mina elever är ju tända på mig, det är rätt kul". Och ändå övervägde jag att träffa honom igen när han frågade. Läskigt...
